Jag accepterar att kakor lagras på min dator

Läs mer

Adhesion of phospholipid monolayers to planar supports deposited with the Langmuir-Blodgett technique : diss.

Adhesion of phospholipid monolayers to planar supports deposited with the Langmuir-Blodgett technique : diss. Beställ tryckt exemplar Lägg i kundvagnen
Författare: Ohlsson Per-Åke
Ort: Umeå
Sidor: 33
Utgivningsår: 1993
Publiceringsdatum: 1993-01-01
Rapportnummer: (FOA C 40316-4.6)
Nyckelord Langmuir-Blodgett-teknik, faktoriell design, fosfolipider, monolager, plana membran
Sammanfattning Langmuir-Blodgett-tekniken har använts för att deponera ett monolager av biologiskt intressanta lipider på fasta substrat. Faktoriell experimentell design användes för att systematiskt studera flera variablers inflytande på adhesionen. Adhesionens kvalitet testades med det s k stripping-försöket. Vid försöket doppades de belagda substraten genom ett lipidmonolager med ett mycket lågt yttryck. I de första sållningsförsöken fann vi att lipidsammansättningen och typen av substrat var mycket viktiga för adhesionen. De substrat vi använde var glas, platina och krom. För glassubstraten fann vi inga betingelser där adhesionen var braä Dipalmitoylfosfatidinsyra (DPPA) hade utmärkt adhesion till metallsubstraten. Med undantag av en elektrokemisk rengöringsprocess av platina hade ingen av de andra testade variablerna, om de hölls inom rimliga gränser, någon statistisk signifikans. Detta motiverade oss att noggrannare undersöka lipisammansättningens inverkan för vidhäftning till platina och krom. Efter några inledande försök med rena lipider ansågs tre fosfolipider och kolesterol vara intressanta att använda i lipidblandinge. Dessa fosfoöipider var DPPA, dipalmitoylfosfatidylkolin (DPPC) och dipalmitoylfosfatidyletanolamin (DPPE). DPPAs goda egenskaper gjorde att vi använde kvoterna mellan de andra lipiderna och DPPA som våra variabler i en sammansatt försöksplan med centrumpunkt. Regressionanalysen visade att DPPE och DPPA är s, gott som utbytbara för platina. Mängden DPPC var mer kritisk men vi kunde hitta lipidsammansättningar med betydande mängder DPPC där vi fortfarande hade goda adhesionsegenskaper. Den empiriska responsytan var verifierbar. Även för krom var DPPC förödande för adhesionen medan däremot DPPE och DPPA hade olika beteende. Responsytan var plattare än för platina och svårare att verifiera. Kolesterol tycktes vara kritisk för adhesionen till alla typer av substrat men detta lyckades vi aldrig verifiera statistiskt. Steriska hinder kan förklara DPPCs dåliga egenskaper. Att DPPE är mer kritisk för krom än för platina tolkas som en kemisk reaktion mellan DPPA och metallen som är starkare för det mer oxiderade kromet. Den plattare responsytan för krom tror vi beror på att mer vatten deponeras tillsammans med lipiden på dessa mer hydrofila substrat. Att kolesterol inte befanns vara statistiskt signifikant kan förklaras med begränsningar i de statistiska metoderna.
Abstract The Langmuir-Blodgett technique was used to deposit a monolayer of biologically relevant lipids to solid supports. Factorial experimental design was used to systematically study the inlfluence of several variables on the adhesion. The firmness of adhesion was tested in the stripping test, where the deposited substrates were dipped through the lipid monolayer at the air-water inferface, kept at a very low surface pressure. In initial screening experiments we found that the lipid composition and the type of substrate were of uttermost importance for the adhesion. Substrates used were glass, platinum and chromium. No experimental condition was found where we achieved good adhesion to glass substrates. Dipalmitoylphosphatidic acid (DPPA) had excellent adhesion properties to the metal substrates. With the exception of an electrochemical cleaning procedure of platinum, none of the other variables tested had any statistically significant influence, if kept within reasonable limits. This motivated us to further investigate the effect of lipid composition to chromium and platinum substrates. Three phospholipids and cholesterol were, after some experiments with pure lipids, considered interesting to use in the lipid mixture. These phosphoöipids were DPPA, dipalmitoylphosphatidylcholine (DPPC) and dipalmitoylphosphatidylethanolamine (DPPE). Because of the good properties of DPPA we decided to use the quotas between the other lipids and DPPA as our variables in a circumscribed central composite factorial design. The regression analyses showed that DPPE and DPPA are almost exchangeable on platinum substrates. the amount of DPPC was more critical but we found concentrations domains with a considewrable proportion of DPPC where the lipid mixture still had good adhesion properties. The expirical response surface model built was verifiable. DPPC wa also detrimental for adhesion on chromium, but DPPE had a different behaviour than DPPA. The response surface was flatter than for platinum and less verifiable. Cholesterol was subjectively found to be critical for adhesion to all substrates but was never statically verified. Steric hindrances may explain the bad adhesion properties of DPPC. That DPPE is more crucial on chromium than on plantinum is interpreted as a chemical interaction between DPPA and the metal substrate that is stronger on the more oxidized chromium. The much flatter response surface of chromium is believed to be caused by a larger amount of water that is co-deposited on this more hydrophilic substrate. That cholesterol was not found to be statistically significant may be explained by limitations in the statistical approach.

Kundvagn

Inga rapporter i kundvagnen

FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut

FOI
Totalförsvarets forskningsinstitut
164 90 Stockholm

Tel: 08-555 030 00
Fax: 08-555 031 00

Orgnr: 202100-5182