Jag accepterar att kakor lagras på min dator

Läs mer

Beyond Franqafrique - The Foundation of France´s Africa Politics.

Beyond Franqafrique - The Foundation of France´s Africa Politics. Beställ tryckt exemplar Lägg i kundvagnen Ladda ned som PDF
Författare: Karl Sörenson
Ort: Stockholm
Sidor: 76
Utgivningsår: 2008
Publiceringsdatum: 2008-08-26
Rapportnummer: (FOI-R--2553--SE)
Keywords France, Africa, colonisation, Algerian, war, military interventions, defence agreements, Francafrique, Sarkozy, EU-Presidency, EURO-RECAMP, Frankrike, Afrika, kolonisation, Algeriet kriget, militära interventioner, försvarstal, EU-ordförandeskap
Sammanfattning Denna rapport analyserar de fransk-afrikanska relationerna ur en säkerhets- och för svarspolitisk synvinkel. Rapporten fokuserar på om Frankrikes president Sarkozy föreslagna "rupture" (brytning) med tidigare fransk afrikapolitik är trovärdig mot bakgrund av Frankrikes tidigare politik i Afrika. För att förstå denna historiska relation identifierar rapporten fyra historiska faser i den fransk-afrikanska relationen; det Franska Imperiet, den Franska Unionen, den kortlivade Franska Gemenskapen samt dagens nätverksstruktur vilken omfattar franska och afrikanska politiska ledare, tjänstemän, officerare och affärsmän. Imperieperioden etablerade fransk överhöghet i Nord- , Väst- och Centralafrika och lade grunden till de fransk-afrikanska handelsförbindelserna, samtidigt som de introducerade franska institutioner och fransk kultur i Afrika. Den fransk-afrikanska relationen stärktes delvis av andra världskriget och efterlämnade Frankrike med en historisk skuld till Afrika. Unionen försökte i huvudsak överbrygga efterkrigstidens afrikanska krav på större autonomi samtidigt som den sökte bevara fransk överhöghet. Den Franska Gemenskapen, upplöst efter endast två år, var Frankrikes sista försök att formellt behålla den koloniala kopplingen. Efter Gemenskapen var president de Gaulle snabb att etablera en nära relation med de flesta frankofona ledarna. Nätverket skapat av de Gaulle stärktes genom utbildning och gemensam socialisering mellan Frankrike och de frankofona staterna i Afrika. Efterföljande franska presidenter upprätthöll nätverksstrukturen som kom att dominera den fransk-afrikanska relationen och Frankrike behöll sin närvaro i Afrika. Nätverksstrukturen upprätthölls av politiskt samarbete och handel, men också genom att Frankrike agerade som garant för afrikansk stabilitet genom bilaterala försvarsavtal och militära interventioner. Interventionerna blev med tiden allt svårare för Frankrike att motivera och tvingade slutligen fram omfattande reformer i den franska afrikapolitiken. Sarkozys försök att omarbeta den nuvarande franska Afrika policyn återfinns i detta historiska sammanhang. Hittills verkar Sarkozy tänka sig ett mer löst sammanhållet nätverk mellan Frankrike och afrikanska ledare, men som till skillnad från tidigare även innefattar icke traditionella franska partners i Afrika som Lybien och Sydafrika. Denna mer multilaterala ansats reflekteras också i Frankrikes försök att övergå från bilaterala förbindelser till ett närmre samarbete med EU, AU och FN i Afrika. Denna nya, mer multilaterala övergång kan dock kompliceras av det ofta komplexa fransk-afrikanska förhållandet.
Abstract This report analyses the French-African relationship from a security and defence political point of view. The report focuses on whether French President Sarkozy´s proposed "rupture" (break) with past French African politics is credible given France´s past politics in Africa. To understand this historical relationship the report identifies four historical phases in the French-African relationship; the French Impire, the French Union, the short lived French Community and today´s network structure which encompasses French and African political leaders, civil-cervants, officers, and businessmen. The Imperial period established French rule in the North, West and Central Africa and laid the ground for French-African trade relations as well as introducing French culture in Africa. The French-African relationship was in part strengthened by the African suppport to France during the Second World War, which left France with a historical debt to Africa. The Union primarily tried to bridge the post-war call for greater autonomy from the African states while safeguarding French supremacy. The French Community dissolved after only two years, was the last attempt by France to formally keep the colonial connection. After the end of the Community, President de Gaulle was quick to establish a close relationship with most of the Francophone political leaders. The network instigated by de Gaulle was trengthened through education and common socialisation between the elites of metropolitan France and those of the Francophone African states. Subsequent French presidents upheld the network structure that came to dominate the French-African relationship and France continued its precence in Africa. The network structure was upheld by political liaisons and trade, but also by France acting as a guarantor for African stability by bilateral defence agreements and through military interventions. The intervenstions became increasingly difficult to motivate and eventually necessitated serious reforms in French-Africa politics. Sarkozy´s attempt rearrange the current French Africa policy is situated within the historical context. So far Sarkozy seems to envisage a more loosely coupled network between France and African leaders, but which encompasses non-traditional French African partners like Libya and South Africa. This more multilateral approach is also reflected in France´s attempt to move away from the bilateral dealings of the past to work closer together with the EU, AU and the UN in Africa. However, the new multilateral transition might be complicated by the earlier, often complex French-African relationship.

Kundvagn

Inga rapporter i kundvagnen

FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut

FOI
Totalförsvarets forskningsinstitut
164 90 Stockholm

Tel: 08-555 030 00
Fax: 08-555 031 00

Orgnr: 202100-5182