Vindkyla och risken att förfrysa oskyddad hud

Låga temperaturer och vind innebär ökad risk för förfrysning av hud som exponeras. Sådana skador kan medföra avsevärd förlust av tjänstgöringstid och kan också kräva lång medicinsk behandling. Kalla klimat kan förväntas i många områden där konflikter kräver militär närvaro. Därför är det värdefullt om det finns metoder att förutsäga risken för förfrysning av huden för att minska risken för köldrelaterade skador. Siple och Passel (1945) utsatte naken hud för olika klimat och iakttog vid vilka kombinationer av temperatur och vind som orsakade förfrysning. Dessutom genomförde de avkylningsförsök med vattenfylld cylinder ur vilka de kunde härleda sitt vindkyle-index (WCI). De rapporterade att ökad risk för förfrysning förekom vid WCI högre än 1400 [kcal/m2 oh)]. Förfrysning av fingrar rapporterades dock även vid avsevärt lägre WCI än 1400. Under dessa tillfällen var det dock snöyra eller att huden var våt. En annan faktor av betydelse för frysrisken är förekomst av solsken. Det har iakttagits att förfrysning av hud sällan sker i samband med intensiv solbelysning trots höga WCI-tal. Även om vindkyle-indexet är spritt i många länder så har dess grund ifrågasatts gång på gång. WCI har analyserats och befunnits beskriva den konvektiva värmetransporten felaktigt. Baserad på en korrigerad värmeöverföringsmodell samt analys av fingerförfrysningsdata presenterade i litteraturen så har det visats att frekvensen av hudförfrysning är linjärt kopplad till hudyttemperaturen. Ur dessa samband har riskkurvor utvecklats som förutsäger rimligt väl både risken att förfrysa fingrarna under kontrollerade förhållanden som skadefrekvensen bland soldater under övningar och vistelse i fält. Riskkurvor har utvecklats vidare och tar nu hänsyn till såväl solinstrålning som väta på huden. Betydelsen av acklimatisering uttryckt som tid tillbringad i kallt klimat kan också inkluderas i skattningen av risken att förfrysa oskyddad hud.