Orienteringsförmåga och fysisk arbetsbelastning

Förmågan att orientera är av största vikt vid militära aktiviteter. Positionering och navigering anses vara en central förmåga hos framtida soldaten. Denna studie diskuterar användbarheten av GPS i statsmiljö såväl som skärgårdsmiljö. I urban och betäckt terräng ökar risken för bortfall av kontakt med GPS-satelliter (del 1). Resultaten visar att en vanlig civil GPS-mottagare fick kontakt med satelliterna på de flesta ställen i en kompakt stenstad, felet +/-15 m eller mindre fås under 92% av tiden (1h 48 min). Kontakt med GPS-satelliterna finns under 99% av tiden. Den inbyggda höjdmätaren i GPS:n fungerade tillfredsställande och presterade höjdprofiler som var jömförbara med lantmäteriets kartor. I småbruten och öppen terräng som i skärgårdsmiljö är GPS-tillgängligheten ännu bättre. Risken för reflexer och bortfall är mindre. Resultaten förutsätter dock att GPS:n sitter fritt placerad, lämpligtvis i axelhöjd. Möjligheten att nyttja GPS för att beräkna fysisk arbetsbelastning studerades också med hjälp av drygt 30 värnpliktiga (del 2). Utifrån försökspersonens hastighet och terrängens lutning beräknades effektkravet. Vid gång på hårt, slätt underlag i stad är effekt- utvecklingen relativt lätt att beräkna. vid jämförelse med hjärtfrekvens, och maximalt syreupptag baserat på Coopertest, fås jämförbara värden. Vid snabbare förflyttning i kuperad och otillgänglig terräng krävs kunskap om terrängens inverkan. Effektkravet vid joggning kan jämföras med gång i mer svårframkomlig terräng. På slät väg ökar joggning effektkravet med 50% jämfört med gång vid samma hastighet. Vid gång i svårframkomlig terräng är effektkravet 100% högre än gång på slät väg och vid joggning i svårframkomlig terräng är effektkravet 150% högre än vid gång på slät väg för samma hastighet.