Civilt försvar och höjd beredskap - utgångspunkter för fortsatt utveckling

Föreliggande studie är genomförd på uppdrag från MSB och ska a) beskriva utgångspunkter, i.e. dagens reglering och strukturer, för det civila försvaret i Sverige, b) ge exempel på strukturer i Norge och Finland och förutsättningar för nordisk samverkan samt c) ge förslag till utveckling av det civila försvaret. Roller, ansvar och uppgifter inom det civila försvaret samt vid höjd beredskap regleras i lagar och förordningar. Geografiskt områdesansvariga och civila totalförsvarsmyndigheter är regeringen (nationellt), länsstyrelser (regionalt) och kommuner (lokalt). Inriktningen för samhällets säkerhet grundas i en gemensam strategi för att hantera hela skalan från olyckor till krig. Detta medför behov av utveckling av det civila försvaret. Förmågan att ge och ta emot stöd ska utvecklas. Territoriellt försvar av Sverige ges åter mer utrymme. Försvarsmakten inrättar territoriella ledningsstaber och genomför försvarsplanering för försvar av territoriet. För att hantera kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel ska det finnas en aktuell krisfallsplanering, särskilt för strategiskt viktiga områden och samhällsfunktioner. Studien pekar på att det civila försvaret behöver bygga på krisberedskapens strukturer och verksamhet och en samverkan med Försvarsmakten på alla nivåer. Inbyggd flexibilitet som ger utrymme för tillväxt vid behov, t.ex. i händelse av förändrat omvärldsläge, bör skapas. Eftersom en helhetssyn eftersträvas och insatser, både civila och militära, ska kunna genomföras inom och utom Sverige i olika sammanhang finns det flera viktiga parametrar att ta hänsyn till bl.a: Skillnad i hot - antagonistiska och icke-antagonistiska, skillnad mellan höjd beredskap och fredstida reglering samt skillnad mellan mandat, roller och uppgifter nationellt-internationellt. Avslutningsvis ges även exempel på och förslag till strukturer för samverkan inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå.