Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?

Studien fokuserar på hur det militära försvarets nationella dimension kan utvecklas. Utifrån en analys av hur de försvarspolitiska förutsättningarna förändrats sedan det kalla kriget dras paralleller mellan dagens och det tidiga 1990-talets perspektiv på möjliga framtida hot, vilka pekar på betydelsen av att nu ta höjd i planeringen för den osäkerhet som finns om behoven på 2020-talet. Studien pekar på ett antal avgörande förändringar av de nationella försvarsförutsättningarna sedan 1990-talet. Fyra faktorer lyfts fram: de resursmässiga begränsningarna, den militärstrategiska utvecklingen i Europa, den militärtekniska utvecklingen samt samhällets sårbarhet. Studiens utgångspunkt är att det svenska försvarets huvuduppgift bör vara att verka avhållande på varje stat som överväger att använda militära maktmedel mot Sverige. En slutsats är att en avhållande försvarsförmåga i framtiden i allt mindre grad kan grundas på direkt reaktiv defensiv förmåga. Istället betonas att framtida avhållande tröskelförmåga måste innehålla en flexibel och uthållig offensiv potential att tillfoga en angripare strategiska förluster och uppoffringar på stor bredd. Studien betonar de nya möjligheter som den tekniska utvecklingen därvid ger även små stater. Rapporten utmynnar i en idéskiss till hur Försvarsmakten skulle kunna utveckla en stärkt avhållande tröskelförmåga. Perspektivet är härvid både nationellt och nordiskt. Utgående från att Sverige, Norge och Finland strategiskt hänger nära ihop framhålls betydelsen av en nära koordinering för att stärka den samlade regionala tröskelförmågan. Norges och Finlands försvarsinriktning, som redan idag innehåller relevanta tröskelförmågor, beskrivs relativt utförligt.