National Defence and International Military Missions – The Swedish Armed Forces at home and abroad 1958–2020

Vilka idéer om relationen mellan nationellt försvar och internationella militära insatser har präglat utvecklingen av svensk försvarspolitik? Den här studien av samtliga fjorton försvarsbeslut mellan 1958 och 2020 visar på både kontinuitet och betydande anpassning till den säkerhetspolitiska utvecklingen i hur relationen uppfattas. Under det kalla kriget följde svenskt insatsdeltagande huvudsakligen en utrikespolitisk logik och utfördes mestadels under FN-flagg. Det utrikespolitiska begreppet var dock starkt förknippat med nationella säkerhetshänsyn. Efter det kalla krigets slut började nationella och internationella militära uppgifter alltmer förstås som två sidor av samma mynt. Idén att hantera säkerhetshot där de uppstår sammanföll med en nedgång i traditionella militära hot, en uppgång i terrorism, samt nedskärningar i nationellt försvar. I den nuvarande multipolära eran samexisterar flera sätt att se på relationen. Den viktigaste trenden är att svensk försvarspolitik betonar försvarssamarbeten, vilka är potentiella bryggor mellan de nationella och internationella sfärerna. Deltagande i internationella militära insatser är en arena för att uppnå ökad interoperabilitet med samarbetsländer, vilket anses vara av instrumentellt värde för nationellt försvar. Mantrat att bygga säkerhet tillsammans med andra öppnar också upp för en koppling mellan deltagande i insatser utanför närområdet och förväntningar på framtida stöd från insatspartners i händelse av en säkerhetskris på hemmaplan (ge-och-ta).