RPAS för territorialövervakning 2030– värdering av några alternativ

Författare:

  • Peter Bull (FHS)
  • Per Grahn
  • Sara Linder
  • Kristoffer Hultgren
  • Anders Lennartsson
  • Tomas Mårtensson
  • Björn Persson (FHS)
  • Niclas Stensbäck
  • Hampus Thorell

Publiceringsdatum: 2015-02-06

Rapportnummer: FOI-R--3987--SE

Sidor: 64

Skriven på: Svenska

Nyckelord:

  • obemannade flygfarkoster
  • obemannade flygsystem
  • RPAS
  • UAS
  • territorialövervakning
  • kommunikation
  • radar

Sammanfattning

Denna rapport inom Temaområdet Obemannade farkoster och Cyberhot redovisar sammanställning av resultaten från en värdering av tre obemannade flygsystems förmågebidrag till territorialövervakning i perspektivet 2030. Värderingen sker mot ett grundscenario där ett antal större obemannade radarförsedda flygsystem ska bedriva kontinuerlig övervakning över ett område över Östersjön under en månad där förmågan att ge tidig förvarning av anflygande kryssningsrobotar är i fokus. En övergripande slutsats är att alla värderade system har förmågan till uthållig övervakning och kan ge ett värdefullt bidrag till den allmänna luftlägesbilden med information om föremål längre bort än vad radarsystemen på marken kan ge. För tidig förvarning av anflygande kryssningsrobotar är räckvidden på radarsystemen avgörande och värderingen visar att det bara är det största systemet med kraftigaste radarn som ger operatören möjligheten till förvarning i ett något större område. De mindre systemen har så begränsade radarprestanda att de krävs mycket goda förhandsuppgifter om var systemet bör flyga för att kunna detektera ett hot. Emellertid kan de mindre systemen av kostnadsskäl förekomma i en större numerär vilket är en förutsättning för att kunna bedriva kontinuerlig övervakning i en månad. Att verka tillbakadraget för att minska risktagningen vid förhöjt hot kommer inte, ens för det bästa systemet i värderingen, vara en tillräckligt åtgärd för erhålla tidig förvarning av kryssningsrobotar. Försvarsmakten behöver utveckla metoder och koncept för flygning med denna typ av system i en miljö av förhöjt hot. Några viktiga komponenter i dessa metoder, som utvecklas i rapporten, är robust kommunikation som tål telekrigsåtgärder, automatiska funktioner som vid störning anpassar flygvägen och behovet av fysiskt skydd i form av luftvärn eller eskort. Smyganpassning, bistatiska sensorlösningar och flygsystem som kan opereras med eller utan pilot ombord är olika spår av teknikutveckling som bör följas. Värderingen visar att de mindre systemen som har lägst förmåga i uppgiften territorialövervakning har störst potential i andra Försvarsmaktstillämpningar som signalspaning, havsövervakning, markuppgifter som brigadspaning, deltagande i internationella insatser och stöd till samhället i övrigt. Försvarsmakten behöver göra en noggrann avvägning av hela sitt förmågebehov vid anskaffning av ett större obemannat flygsystem där valet, med en begränsad ekonomi, står mellan ett fåtal stora eller flera mindre system.