Betydelsen av båggångsstimulering för förmågan att avgöra vad som är horisontellt vid koordinerad kurvtagning. (En undersökning i Linköpings Dynamiska Flygsimulator)

Förmågan att avgöra vad som är horisontellt har undersökts vid gondolcentrifugering med försökspersonen (fp) sittande i olika riktningar. Metod: Åtta friska fp angav, medelst en justerbar ljuslinje, sin subjektiva visuella horisontal (SVH) vid 1 g samt vid centrifugering (2G i 5 minuter) med näsan i färdriktningen (F), näsan bakåt (B), näsan inåt centrifugens centrum (I) samt näsan utåt periferin (U). Avvikelserna från det gravitoinertiala horisontalplanet registrerades. Resultat: Vid 1 g var avvikelserna små. Efter acceleration till 2G var det initiala värdet på SVH i hög grad beroende av fp:s position. För positionerna F och B var riktningen för SVH-lutningen kompensatorisk relativt gondolens inklination. Lutningen var signifikant större (parat t-test, p<0.001) för position F (medelvärde = 20.9; SD = 8.4 grader) än för position B (-6.9 +/- 10.5 grader). För positionerna I och U gav gruppen som helhet ingen entydig bild: 6.4 +/- 10.7 grader (I), 2.1 +/- 4.8 grader (U). Efter inbromsningen sågs mycket små avvikelser. Slutsats: Effekterna av ett komplext båggångsstimulus är i hög grad beroende av mönstret för hur olika delkomponenter i stimulit varierar över tiden. Vid mönster som hjärnan saknar erfarenhet av blir effekten liten och SVH tenderar att sammanfalla med fp:s transversalplan.