Ryssland, En suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall

Suverän demokrati utgör ideologisk och politisk grundval för elitkonsensus i det samtida Ryssland. Suverän demokrati utgår ifrån att suveränitet logiskt sett föregår demokrati. Suveränitet, i termer av statlig förmåga eller funktion, betraktas som en förutsättning för demokrati. För att demokrati ska utvecklas måste den konstitutionella ordningen upprätthållas. Enligt den ryska konstitutionen är presidenten garant för den konstitutionella ordningen. Det är presidentens - suveränens - prerogativ att besluta om undantaget i hans förpliktelse att garantera den konstitutionella ordningen. Det politiska systemets konstitution och funktion är grundläggande för rysk syn på demokrati och demokratisering. Med iakttagande av dessa premisser, tar studien utgångspunkt i begreppen konstitutionalitet och funktionalitet - det vill säga statlig förmåga i termer av suveränitet - som grundläggande förutsättningar för demokrati och analyserar följaktligen resultaten av den ryska suveräna demokratins politik. Den åskådliggör hur undantagets princip har tillämpats, genom kompletterande lagstiftning, för att begränsa fundamentala politiska fri- och rättigheter i den ryska konstitutionen. I funktionella termer pekar studien på en tillbakagång i statlig styrelseförmåga. Denna tillbakagång omfattar huvuddelen av väsentliga och ömsesidigt beroende områden för styrelseförmåga såsom maktutövningens effektivitet; regulativ kvalitet; kontroll av korruption; rättsstatlighet; samt röst och ansvarsutkrävande. En positiv trend är skönjbar i termer av dels politisk stabilitet och frånvaro av våld dels ekonomisk utveckling. Sammantaget finner studien att den ryska konstitutionella och funktionella tillbakagången sammanfaller i tid i en övergripande nedgång från 2003-2004. Efter att ha avslutat en första byråkratisk fas för att uppnå politisk stablitet, går den suveräna demokratins politik nu in i en moderniseringens fas. Genom den så kallade Putinplanen, ska Ryssland återerövra sin position som en politisk och ekonomisk stormakt i världen. Moderniseringens mål ska uppnås genom expansiv ekonomisk politik för att stimulera medelklassens incitament samt få till stånd den strukturella utveckling som är nödvändig för långsiktig tillväxt. Rysk ekonomi ska bli mer dynamisk, diversifierad och uthållig. En nationellt sinnad elit ska aktivera landets potential - i termer av folk och resurser - samt utveckla civilsamhälle och lokalt självstyre för att åtgärda systembrister i stat och samhälle. Genom en politik av stabilitet och tillväxt söker eliten stödja sig på en vidgad samhällsbevarande medelklass som ett medel att upprätthålla den sociala och politiska ordningen. Genom att ge medelklassen tillfälle att berika sig, ska modernisering utan demokratisering i liberal bemärkelse uppnås. Den suveräna demokratins strategi utmanar det teoretiska argumentet att en växande medelklass leder till demokratisk utveckling. Genom att införa alternativa samrådsmekanismer till traditionella former av representation och deliberation, ska liberal demokrati ersättas av det demokratiska samtyckets styre. Dock vilar modernisering på antagandet av fortsatt ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet. Den beror starkt på fortsatt höga inkomster från olja och råmaterial för att diversifiera rysk ekonomi och göra den mindre avhängig dessa resurser. Politiken riskerar också motgångar bakslag genom inflatoriska bakslag. Samtidigt hotas den politiska stabiliteten av tillbakagång inom de andra områden av betydelse för styrelseförmågan som den är beroende av. Även om studiens resultat inte tillhandahåller några klara eller heltäckande slutsatser, antyder de att demokratisk tillbakagång kan leda till tillbakagång för statlig styrelseförmåga. De pekar därmed på att ju större makt och kontroll staten tillväller sig desto mindre blir dess förmåga till effektiv maktutövning. Detta är en paradox uttryckt som kontroll bortom kontroll. Det förefaller följaktligen som att den suveräna demokratins politik istället för att öka suveräniteten - det vill säga statlig styrelseförmåga - i själva verket minskar densamma.