Beyond Franqafrique - The Foundation of France's Africa Politics

Denna rapport analyserar de fransk-afrikanska relationerna ur en säkerhets- och för svarspolitisk synvinkel. Rapporten fokuserar på om Frankrikes president Sarkozy föreslagna "rupture" (brytning) med tidigare fransk afrikapolitik är trovärdig mot bakgrund av Frankrikes tidigare politik i Afrika. För att förstå denna historiska relation identifierar rapporten fyra historiska faser i den fransk-afrikanska relationen; det Franska Imperiet, den Franska Unionen, den kortlivade Franska Gemenskapen samt dagens nätverksstruktur vilken omfattar franska och afrikanska politiska ledare, tjänstemän, officerare och affärsmän. Imperieperioden etablerade fransk överhöghet i Nord- , Väst- och Centralafrika och lade grunden till de fransk-afrikanska handelsförbindelserna, samtidigt som de introducerade franska institutioner och fransk kultur i Afrika. Den fransk-afrikanska relationen stärktes delvis av andra världskriget och efterlämnade Frankrike med en historisk skuld till Afrika. Unionen försökte i huvudsak överbrygga efterkrigstidens afrikanska krav på större autonomi samtidigt som den sökte bevara fransk överhöghet. Den Franska Gemenskapen, upplöst efter endast två år, var Frankrikes sista försök att formellt behålla den koloniala kopplingen. Efter Gemenskapen var president de Gaulle snabb att etablera en nära relation med de flesta frankofona ledarna. Nätverket skapat av de Gaulle stärktes genom utbildning och gemensam socialisering mellan Frankrike och de frankofona staterna i Afrika. Efterföljande franska presidenter upprätthöll nätverksstrukturen som kom att dominera den fransk-afrikanska relationen och Frankrike behöll sin närvaro i Afrika. Nätverksstrukturen upprätthölls av politiskt samarbete och handel, men också genom att Frankrike agerade som garant för afrikansk stabilitet genom bilaterala försvarsavtal och militära interventioner. Interventionerna blev med tiden allt svårare för Frankrike att motivera och tvingade slutligen fram omfattande reformer i den franska afrikapolitiken. Sarkozys försök att omarbeta den nuvarande franska Afrika policyn återfinns i detta historiska sammanhang. Hittills verkar Sarkozy tänka sig ett mer löst sammanhållet nätverk mellan Frankrike och afrikanska ledare, men som till skillnad från tidigare även innefattar icke traditionella franska partners i Afrika som Lybien och Sydafrika. Denna mer multilaterala ansats reflekteras också i Frankrikes försök att övergå från bilaterala förbindelser till ett närmre samarbete med EU, AU och FN i Afrika. Denna nya, mer multilaterala övergång kan dock kompliceras av det ofta komplexa fransk-afrikanska förhållandet.