De svenska samverkansteamen. En utvärdering av de svenska samverkansteamen i Kosovo och Bosnien-Hercegovina

De svenska samverkansteamen har i huvudsak följt de koncept som finns utarbetade inom NATO respektive EUFOR. Man skall dock kunna bli något bättre på dessa. Teamens verksamhet skiljer sig åt mellan bidragande nationer vilket innebär att typen av och kvalitén på inhämtad information varierar. Detta gör materialet svårhanterbart. De nationella intresserna har också i vissa fall fått komma före insatsens. Detta gäller även för Sverige och Försvarsdepartementet bör därför tydliggöra för Försvarsmakten vilka intressen som ska styra en svensk insats. Sverige bör också överväga att införa en längre och överlappande rotationdå detta skulle öka kvalitén och kontinuiteten på teamens arbete. Längre utbildning i muntlig och skriftlig kommunikation behövs också. Vad gäller NATO verkar det finnas ett behov av att se över användandet av samverkansteam då det inte finns en enhetlig organisation, ett syfte eller en metod för denna typ av verksamhet. En annan brist är att teamen inte har en egen analysfunktion trots att de torde vara mest lämpade att avgöra sanningshalten i det inhämtade materialet. Inom samverkansteamen gör man en tydlig åtskillnad mellan sin egen verksamhet och underrättelse samt CIMIC. Detta är dock inte helt självklart då samverkansteamens verksamhet kan ses som en kombination av de andra två. En ökad kunskap kring begreppen behövs därför.Ett långsiktigt engagemang i KFOR kan på sikt innebära att ett deltagande i samverkansteam blir nödvändig varför Sverige bör överväga att återigen delta. I Bosnien-Hercegovina däremot är det civil snarare än militär personal som behövs.