Nato-debatten i Finland. Mellan säkerhet, inflytande och identitet

Finlands Natio-option innebär att landet alltjämt behåller möjligheten att ansöka om ett medlemskap i Nato. Inte förrän tidigast efter nästa riksdagsval, 2011, är emellertid ett medlemskap i alliansen en reell option. För de som förespråkar ett finländskt NATO-medlemskap kan 2012 betraktas som ett särskilt viktigt år eftersom mandatet för Finlands Nato-skeptiska president Tarja Halonen då löper ut. Finlands Nato-debatt befinner sig i gränslandet mellan säkerhet, inflytande och identitet. Det är särskilt förekomsten av olika och tämligen konstanta "säkerhetspolitiska identiteter" som skapar en tröghet i debatten - samma argument för och emot ett finländskt Nato-medlemskap återkommer oavsett vad som sker i omgivningen, Georgien-konflikten sommaren 2008 är ett exempel. Nato-debatten i Finland har inte ändrats nämnvärt uer de senaste tio åren. Det förekommer dessutom ett glapp mellan den politiska eliten och folkopinionen men också mellan å ena sidan försvaret och å andra sidan den politiska eliten och folkopinionen gällande hur manser på Nato och ett eventuellt finländskt medlemskap. En anledning till att det i Finland inte finns någon gemensam syn på Nato kan förklaras utifrån avsaknaden av ett tydligt politiskt ledarskap i frågan. Även om det i skrivande stund är svårt att avgöra vad som skulle utlösa en finländsk ansökan om Nato-medlemskap drar denna studie slutsatsen att frågan om identitet kopplat till politiskt ledarskap, Finlands försvar, det nordiska försvarssamarbetet, Natos utveckling och relationen EU och Nato troligtvis kommer att vara avgörande för Finlands eventuella anslutning till alliansen. Ryssland, USA och Sverige antas dock inte vara avgörande, i alla fall inte i närtid.