EU och NATO som framtida strategiska aktörer - den sista frusna konflikten? Uppgifter och utmaningar 2010-2030

Efter en genomgång av de senaste årens utveckling inom ESFP och NATO analysens möjliga utvecklingslinjer för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) samt NATO i ett längre tidsperspektiv. I två tidigare FOI-rapporter skisserades fyra scenarier avseende hur EU respektive NATO kan komma att utvecklas. För utvecklingen av EU identifierades följande alternativ: (1) att EU utveclöas mot en federation; (2) att ett EU-status-quo-anno-2009 bibehålls men blir lite starkare; att EU tappar i styrka och blir svagt och splittrat eller (4) att vi får bevittna en åternationalisering av säkerhetspolitiken. För NATO resonerades det kring möjligheterna att vi får se (1) ett globalt NATO, (2) ett europeiskt NATO, (3) att EU tar över efter NATO eller slutligen, (4) att NATO återgår till alliansens kärnfrågor. För att säga något om vilken riktning organisationerna kommer att ta i framtiden utgår analysen i denna rapport från ett antal påverkansfaktorer i form av teman(geopolitik, globalisering, terrorism och migration) samt ett urval av externa (FN, AU, Kina och Ryssland)respektive interna (EU3, Polen samt USA) aktörer. I rapporten konstateras att USA och Ryssland som aktörer sannolikt kommer att påverka utvecklingen av EU och NATO i högsta grad. Vidare förefaller trender kopplade till geopolitik dominera medan säkerhetspolitiska utmaningar i form av migration och terrorism är mindre relevanta för huruvida exempelvis EU upplöses och utvecklas i federal riktning. Däremot torde detta vara teman som påverkar inriktningen på samarbetet. I rapporten uppmärksammas dock även en rad interna aktörer av betydelse att följa samt integrationspositiva effekter som spiller över från andra politikområden. Vidare uppmärksammas i studien en dominoeffekt: ju fler EU-medlemsstater som kommer att prioritera NATO desto starkare blir NATO och desto fler måste då prioritera NATO, inte sällan på bekostnad av EU, och motsatt; skulle fler prioritera EU skulle med största sannolikhet per automatik också färre prioritera NATO och därmed skulle NATO bli mindre relevant. Av de fyra ovan presenterade "EU-scenarierna" förefaller det mest sannolika vara att EU som organisatioo utvecklas enligt linjen "status quo ... fast lite starkare". Att EU:s medlemsstater helt skulle upphöra att samarbeta på det utrikes- och säkerhetspolitiska området bedöms inte särskilt troligt. Ett mer rimöligt utfall skulle vara att medlemsländerna aktivt bestämmer sig för att begränsa samarbetet till mer okontroversiella delar av säkerhetspolitiken och lämnar försvarsmaterielsamarbete, energisäkerhet och andra liknande frågor som ger upphov till stora meningsskiljaktigheter bland medlemsländerna därhän. Vad gäller NATO:s framtida utveckling antas det andra scenariot, dvs, ett mer europeiserat NATO, vara det mest sannolika. Den franska återintegrationen i NATO:s militära kommandostruktur som tog sin början i april 2009 kommer sannolikt att leda till att många av låsningarna både för fransk del och för EU/NATO-relationen kan lämnas därhän. Den kan också leda till ett ökat intresse för fransk sida avseende möjligheten att inom NATO:s ram göra en europeisk försvarsintegration starkare. Detta innebär sannolikt att en arbetsfördelning mellan NATO och EU kommer att genomföras, där NATO blir den primära utföraren av militära uppdrag. Det finns dock en betydande konfliktpotential i relationen mellan NATO länderna och Ryssland och detta av främst geopolitiska skäl: de central- och östeuropeiska länderna uppfattar Ryssland som ett tydligt, om än potentiellt, framtida militärt hot. Kriget mellan Ryssland och Georgien underströk denna inställning, och frågan kan kvarstä och förvärras över tid. I det läget kan alltså NATO återomvandlas till en territoriell försvarsallians riktad österut. Vad gäller relationen mellan EU och NATO antas dessa bilda en "ever closer union" utan att någon tar över efter den andra. Däremot är det inte otänkbart att vi får se en formell eller informell uppdelning i olika regioner där exempelvis EU engagerar sig i Afrika och Mellanöstern och NATO i sitt traditionella nordatlantiska område samt i Asien och möjligen latinamerika.