Humanitära organisationers villkor för civil-militär samverkan

Allt eftersom humanitära katastrofer har blivit mer komplexa har situationer skapats där civila och militära aktörer delar utrymme och där insatsområden karakteriseras av en mångfald aktörer med överlappande mandat. bland annat har detta inneburit att militära aktörer har rört sig bortom traditionella militära insatser till att även innefatta vad som tidigare setts som uteslutande humanitära insatser, samtidigt som fredsfrämjande insatser ofta finner att humanitära aktörer redan finns på plats i insatsområdet när de anländer. Detta har lett till att kraven på förståelse för varandras verksamheter och förutsättningar för koordinering och samarbete har ökat. För att förbättra möjligheterna för milttära aktörer att samverka med civila aktörer ger denna rapport en kortfattad beskrivning av grundläggande egenskaper hos humanitära organisationer och utforskar de riktlinjer och policydokument som styr dessas samverkan med militära aktörer i multifunktionella insatser. Rapporten konstaterar att användningen av militära aktörers kapacitet för humanitära insatser hänvisas till en sista utvägens princip enligt flertalet civila policydokument och riktlinjer trots den enorma kapacitet som dessa kan tillhandahålla. Denna avhållsamhet grundar sig på en verklig oro för humanitär personals säkerhet, humanitärt tillträde samt den drabbade befolkningens säkerhet. De riktlinjer som tagits fram syftar därför till att minimera eventuell negativ inverkan på det humanitära utrymmet genom att upprätthålla de humanitära principerna om humanitet, neutralitet och opartiskhet. Baserat på de redovisade humanitära aktörernas riktlinjer för civil-militär samverkan, avslutas rapporten med rekommendationer riktade till militära aktörer för att förbättra deras möjligheter att samverka med humanitära aktörer.