Australisk säkerhetspolitik. Geopolitik och identitetsproblem i morgondagens Asien

Australien är en relativt ung aktör i den internationella säkerhetspolitiken, vars huvudsakliga linje sedan landet blev en självständig federation 1901 har varit att ha en "stor och mäktig vän" vid sin sida. Fram till 1942 var denna vän Storbritannien, men efter Singapores fall vid det japanska anfallet samma år har USA utgjort den partner och sedan ANZUS-avtalet 1951 allierade som Australien förlitat sig på. Australisk säkerhetspolitik har en explicit geopolitisk grundsyn, där de internationella relationerna i närområdet (Stilla havsregionen) och globalt styrs av geografi och maktförhållanden. Idag innebär detta att de principiella problem som de australiska beslutsfattarna tycker sig stå inför beställs av relationerna mellan främst USA, Kina, Japan och Indien samt Australiens relationer till dessa stormakter. Samtidigt har också landet genom sin geografiska lokalisering tvingats hantera sina asiatiska grannar på ett allt mer direkt sätt - i takt med att de senare vuxit i styrka. På 1990-talet gjordes också försök från den dåvarande australiska regeringen att i viss mån omforma den australiska, i huvudsak västerländsk-europeiska , identiteten till en mer asiatisk sådan. Dettta försök blev inte långlivat, och ingen av de efterföljande administrationerna har förefallit vilja göra om det. I den vitbok om säkerhets- och försvarspolitiken som Australien publicerade sommaren 2009, föreligger alla de ovannämnda dimensionerna . Grundsynen är klart geopolitisk, med en flerdimensionell bild särskilt av USA:s roll i Stillahavsregionen. Å ena sidan framhävs vikten av den australisk-amerikanska alliansen, å andra sidan noteras den stora risken för att USA:s relativa maktposition i regionen kommer att undermineras av främst Kinas växande maktställning. De åtgärder som förespråkas i vitboken är därför en relativt stor militär upprustning, särskilt på den marina sidan, vilken på mycket lång sikt )minst 20 år) avses leda till att Australiens egen försvarsförmåga mot ett framväxande hot i regionen blir betryggande, i viss mån oavsett USA:s förmåga att hjälpa sin australiska allierade. Försvarspolitiskt innebär detta att defence of Australia-doktrinen, dvs förmågan att försvara Australien mot en väpnad attack från en kvalificerad statsaktör, nu åter sitter i högsätet. Visserligen menar man att detta inte omöjliggör expeditionär krigföringsförmåga, men det är helt uppenbart att den dimensionerandekonfliktscenariot för det australiska försvarets nya inriktning, är det som omfattar en traditionell väpnad konflikt mellan stater. Att andra konflikttyper, som inomstatliga krig och sönderfallande staters konsekvenser för grannstaterna, troligen är mer sannolika har noterats av den australiska regeringen, som dock prioriterar landets förmåga att försvara sig självt mot ett större, konventionellt militärt angrepp. För de australiska internationella relationerna kan följande antas vara det mest sannolika fram till omkring 2030: 1) Australien fortsätter sitt nära samarbete med USA, men också med Storbritannien. 2) Australien bygger därtill sannolikt upp mycket goda relationer på det säkerhetspolitiska området med Japan, och längre fram även med Indien - i samklang med USA. 3) Australien försöker i första hand att fredligt engagera sig i Kinas framväxt regionalt; om inte detta fungerar kan steg mot formella USA-ledda allianser med Japan och Indien tas som motvikt mot kinesisk dominans. 4) Australien agerar som lokal stormakt i närområdet och sätter in fredsfrämjande operationer i de mindre grannländerna vid behov.