EU - en krishanteringsaktör i förändring

EU har, alltsedan Frankrike och Storbritannien i S:t Malo i december 1998 tog initiativ till en europeisk krishanteringsförmåga, gradvis utvecklat och breddat sin roll som krishanteringsaktör. Utvecklingen av en självständig krishanteringsförmåga inom EU är emellertid omdebatterad och det finns fortfarande stora skillnader i hur analytiker och praktiker i Europa och USA tolkar EU:s roll när det gäller säkerhet och försvar. I denna rapport konstateras att EU varken har utvecklats till den stormakt som några önskade vid tiden för S:t Malo eller till den konkurrent till Nato som andra befarade. I stället argumenteras för att EU och Nato ska ses som kompletterande organisationer. EU:s styrka som krishanteringsaktör ligger främst i dess politiska legitimitet och dess breda uppsättning av instrument som inkluderar såväl civil och militär krishantering som diplomati, bistånd, handel och utvidgningspolitiken. För att kunna nå önskad effekt behöver dock EU:s krishanteringsinsatser på ett tydligare sätt bli en del av EU:s utrikespolitik. Det krävs också att medlemsstaternas inflytande bejakas i de nya institutioner som skapats efter Lissabonfördraget och att samordningen mellan alla de institutioner som har en roll att spela i EU:s krishanteringsinsatser förbättras. Det är även centralt att medlemsstaternas vilja och förmåga att bidra med civila och militära resurser för krishantering ökar. Frågan är emellertid om de avgränsade försvarssamarbeten som aktualiserats av den ekonomiska krisen är förenliga med den enighet och legitimitet som hittills har byggts upp inom EU-samarbetet.