Försvarsallians i förändring. Utvecklingen av NATO:s självförsvarsdimension efter Lissabontoppmötet

Denna rapport analyserar utvecklingen av NATO:s självförsvarsdimension under de senaste åren. Huvudfrågan är den följande: varför har självförsvar, i termer av territorialförsvar, blivit en så uppenbart viktig fråga för NATO under de senaste åren, trots att något direkt territoriellt hot mot något NATO-land knappast förelegat? Särskild vikt läggs vid en analys av NATO:s nya strategiska koncept, som i hög grad betonar det kollektiva försvaret av alliansens medlemsländer. De slutsatser som dras i rapporten understryker bl.a. att geopolitiska faktorer - t ex USA.s militära närvaro i Europa och Rysslands säkerhetspolitiska utveckling - i hög grad bestämmer hur NATO som allians hanterar frågan om det kollektiva försvaret. USA:s roll i Europa kan minska något men kommer sannolikt att bestå på en nivå strax under dagens. Detta gör att landet fortfarande kommer att kunna betraktas som en supermakt i Europa. Vad gäller Ryssland är utvecklingen mer osäker. Kriget mot Georgien 2008 blev en väckarklocka för många av alliansens länder, som då på nytt började diskutera NATO:s självförsvarsdimension på allvar. I den interna NATO-debatten kunde man hålla frågan om försvarsplaneringen åtskild från diskussionen om vilka aktörer den skulle utgöra ett skydd mot. Detta underlättade processen avseende försvarsplaneringen för de länder som inte uppfattade Ryssland som ett hot. Under alla omständigheter kommer Ryssland att delvis vara dimensionerande för hur NATO:s försvarsplanering utförs i framtiden. För svensk del innebär t.ex. en trolig ökad övningsverksamhet inom NATO i Östersjöområdet goda möjligheter till samövning, även inom ramen för scenarier där territoriellt försvar blir aktuellt.