Framtida sensorer för luftarenan

Den framtida utvecklingen av sensorer för spaning mot luftmål har kartlagts med hjälp av några få grundläggande principer som inte kräver ingående teknisk analys. Syftet är att ge en enkel och åskådlig bild av hur framtida sensorsystem bör vara utformade för att kunna upptäcka nya typer av luftmål. För detta ändamål studeras sensorerna ur fyra olika aspekter - räckvidd, väderberoende, informationsmängd och strålgång - som tillsammans ger en fullständig bild av hur ett framtida spaningssystem bör vara konstruerat. Analysen visar att radarn är unik som sensor vid bekämpning av luftmål. Inga andra sensorer kan inom överskådlig tid ersätta radarn. Det är därför viktigt att undersöka hur radarn hanterar nya hot som Unmanned aerial vehicle (UAV) och robotar. Radartekniken har nått en hög grad av mognad och de praktiska begränsningarna ligger framför allt i jordens krökning. Horisonten begränsar radarns räckvidd och försvårar upptäckt av mål på låg höjd. Det finns radarsystem som kan se bortom radarhorisonten, Over-The-Horizon Radar (OTH-radar), men de använder så långa våglängder att små mål kan vara svåra att upptäcka. Insatser mot mål på låg höjd förutsätter att radarn placeras uppe i master eller på luftburna plattformar. Ett alternativ är att samla in data från många geografiskt utspridda sensorer, men den metoden utnyttjar inte till fullo radarns räckvidd. För att få en klar uppfattning om hur Stridsledning och Luftbevakning (STRIL) samt flygvapnet bör vara organiserade i framtiden krävs en noggrann analys av hur framtida hot som robotar och UAV ska detekteras. De metoder som beskrivs i denna rapport visar att det är relativt okomplicerat att jämföra olika system innan man genomför en mer detaljerad analys av de tekniska och ekonomiska aspekterna.