Smart Defence - Natos räddning eller bara tomma ord?

Den rådande finanskrisen har aktualiserat en diskussion inom Nato som kan få en avgörande inverkan på alliansens framtida sammanhållning och förmåga. För att möta den nya finansiella verkligheten i finanskrisens spår planeras det i både Europa och Nordamerika för betydande nedskärningar i försvarsutgifterna. Dessa nedskärningar hotar att ytterligare öka det man inom alliansen kallar för spending gap och capabilities gap. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens svar för att vända denna trend är ett koncept som han kallar Smart Defence. Enligt Rasmussen syftar konceptet till att säkerställa en ökad säkerhet för mindre pengar genom att arbeta tillsammans under mer flexibla former. Det huvudsakliga syftet med Smart Defence är att förbättra Natos samlade förmågor trots att länder skär ner på försvarsutgifterna. Det bidrar även till att minska capabilities gap inom Nato. Är Smart Defence Natos räddning eller bara tomma ord? Vid ett positivt utfall av Smart Defence-konceptet är svaret nog någonstans mittemellan. Med politisk vilja och lite tid kan Smart Defence få kraft nog att skapa ett bättre europeiskt bidrag till den transatlantiska försvarsfamiljen och därmed vitalisera den transatlantiska länken. Grunden till problematiken (capabilities gap och spending gap inom Nato) som ligger bakom skapandet av Smart Defence är politiska och kräver därför politiska lösningar. Utan politisk vilja är det stor risk att Smart Defence stannar vid vackra, men likväl tomma ord. Mycket tyder på att Sverige och vissa andra partnerländer kommer att få finna sig i ett begränsat deltagande inom Smart Defence, åtminstone initialt. Det är svårt att bedöma hur inställningen till partnerländernas medverkan i Smart Defence kommer att utvecklas. En möjlighet är att när konceptet utvecklas och mognar ökar bredden bland samarbetsprojekten. Detta kan ge en öppning för att finna rutiner som underlättar för partners medverkan i olika projekt.