Russia’s Strategic Mobility: Supporting ‘Hard Power’ to 2020?

Sedan 2008 har Rysslands konventionella Väpnade Styrkor varit föremål för en kontroversiell reformerings- och moderniseringsprocess med syftet att successivt överge dess sovjetiska arv till förmån för principer som gäller för en modern krigsmakt. Även om denna omställning har haft fullt stöd från landets politiska ledning har genomförandet i sig inte sällan bromsats upp av en serie organisatoriska experiment alltmedan de militära ledarna brottats med dess genomförande. I allmänna termer handlar det om att den övergripande reformen att utveckla mindre, mer lättrörliga samt bättre utbildade och utrustade styrkor för att möta de potentiella hot som Ryssland förväntas möta också kräver en lika långtgående reformering av förbandens underhållsunderstöd (teknisk service och underhåll). I föreliggande rapport diskuteras dessa förändringar med fokus på Rysslands militära strategiska rörlighet. I rapporten bedöms vilka framsteg som har gjorts i hur fort militära enheter kan sättas in i ett insatsområde samt deras möjligheter att vidmakthålla dem där över tid. Detta kräver i sin tur en granskning av Rysslands hotbild, det preliminära utfallet av tidiga reformer och beaktande av varför det ryska politiska och militära ledarskapet fäster så stor vikt vid frågan om strategisk rörlighet. Bland de viktigaste slutsatserna är att nyskapade konventionella förband i Rysslands Väpnade Styrkor, understödda av ett reformerat underhållsunderstöd, har en mycket begränsad insatsförmåga. Även om förbandens system för reparationer och teknisk underhållstjänst har strömlinjeformats och reformerats, kommer det nya systemet att behöva tid för att komma på plats. Tid behövs även för att utveckla rutiner för hur samarbetet med stridande förband skall förbättras. Rysslands Väpnade Styrkor kommer sannolikt inte att förbättra sin strategiska rörlighet före år 2020. Manöverbrigadernas (motorskytte- och stridsvagnsbrigader) struktur justeras fortfarande. Ansatsen är att det 2015 skall finnas "lätta", "mellantunga" och "tunga" brigader. Deras materieltilldelning kommer att fortsätta till 2020. Rysslands väpnade styrkor kommer fortsatt att vara starkt beroende av markbundna kommunikationslinjer (järnvägar, vägar, floder) för att genomföra operationer. Förflyttning av brigader som har tung utrustning kommer att försinka omgruppering mellan operationer. Många problem måste lösas för att kunna vidmakthålla mer än en liten operation under kortare tid. Ryssland har en mycket begränsad förmåga för styrkeprojicering. Emellertid hävdar rapporten att strategisk rörlighet i dagens ryska militära tänkande även avser förmågan hos de Väpnade Styrkorna att snabbt kunna sättas in och vidmakthållas i insatser i avlägsna operationsområden inom Ryssland. En annan viktig slutsats är att pågående utmaningar och begränsningar till strategisk rörlighet medför att Rysslands politiska och militära ledning i händelse av en konflikt kommer att fortsätta att vara beroende av ett taktiskt "first use" av kärnvapen i syfte att de-eskalera konflikten. Slutligen konstateras att utvecklingen av strategisk rörlighet liksom omdaningen av Rysslands konventionella styrkor är ett långsiktigt arbete. Förbanden måste utrustas med moderna vapen och modern utrustning och integreras inom ett lämpligt fungerande system för underhållsunderstöd. Den slutliga utformningen av dessa strukturer, liksom systemen för rekrytering och utbildning av militär personal kommer sannolikt inte att var klar före år 2020.