High Ambitions, Harsh Realities: Gradually Building the CSTO’s Capacity for Military Intervention in Crises

Denna rapport syftar till att analysera förmågan hos Collective Security Treaty Organization (CSTO) för multilaterala militära insatser i snabbt uppblossande lokala konflikter på eller nära medlemsstaternas territorier. CSTO bildades 2002 och består idag av Armenien, Vitryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. CSTO har successivt utvecklats från en mer renodlad militärallians till en mer multifunktionell säkerhetsorganisation som behandlar många olika säkerhetsfrågor. Ryssland är den största medlemmen och dominerar organisationens utveckling och bidrar med mest resurser, men behöver samarbetet från de mindre medlemsstaterna för att öka organisationens legitimitet. CSTO är förmodligen det mest omfattande försöket att bygga både kapacitet och legitimitet för ett eventuellt multilateralt militärt ingripande för att åtgärda säkerhetsproblem i Centralasien i ljuset av att den internationella militära insatsen i Afghanistan reduceras. I början av april 2013 hade dock CSTO ännu inte genomfört någon skarp insats. CSTO har två typer av insatsstyrkor. Den första typen är regionala insatsstyrkor som under det senaste decenniet har det utvecklats och övats regelbundet. De finns i Östeuropa (västra Ryssland och Vitryssland), i Sydkaukasien (Armenien) och i Centralasien (ryska förband samt förband från Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan). Den andra typen är rörliga kollektiva insatsstyrkor avsedda för insatser i hela CSTO-området. CSTO planerar att kunna sätta in cirka 20 000 soldater inom ramen för de s k Kollektiva Operativa Insatsstyrkorna (CORF - Collective Operational Reaction Forces, även kända genom sin ryska förkortning KSOR). Dessa består huvudsakligen av högrörliga förband, främst ur de ryska luftlandsättningstrupperna. En mindre mobil styrka är den planerade 4 000 man starka Fredsbevarande Styrkan (Peace Keeping Force - PKF), som också avses kunna användas i FN-insatser. Båda styrkorna finns och har övat, men med avsevärt färre soldater än som anges ovan. Ryssland verkar dominera ledningssystemen i dessa multilaterala styrkor. En utmaning när man bygger dessa multinationella styrkor är de stora olikheterna mellan förbanden från de olika medlemsländerna, avseende till exempel moderniseringsgrad och utbildningsnivå samt olika utrustning och uppträdande. CORF-styrkan kan troligen sättas in snabbt och vara effektiv i en kortvarig konflikt, men dess uthållighet är begränsad. Om konflikten blir långvarig eller om flera konflikter uppstår parallellt behövs troligen ytterligare förband. CSTOs förmåga att sätta in ytterligare förband utgörs främst av ryska markstridskraftsförband och bedöms vara upp till en infanteribrigad med stödenheter i upp till sex månader utan större omprioriteringar mellan de ryska militärdistrikten. Andra CSTO-länder kommer sannolikt att leverera mindre enheter. Byggandet av CSTO:s politiska och militära strukturer för politiskt beslutsfattande och ledning av gemensamma multilaterala insatser är ett pågående arbete. Bortsett från de praktiska problemen med att bygga gemensamma styrkor, finns det också konceptuella utmaningar (värderingar) och politiska utmaningar (Rysslands dominans, verklig eller upplevd, eller det låga ömsesidiga förtroende bland många av de andra medlemsländerna). Summan av kardemumman är att CSTO:s politiska vilja och militära kapacitet i huvudsak är Rysslands. Om det internationella samfundet vill bidra till att hantera de potentiellt sett enorma säkerhetsproblem i Centralasien efter 2014 (t.ex. konflikter om gränser och/eller resurser, etniska spänningar, successionsstrider, militant islamism) finns det i slutändan få alternativ till att selektivt interagera med CSTO, trots farhågor om dess grundläggande värderingar, Rysslands dominans eller risken att legitimera ryska intressesfärer.