Om internationella relationer och energisäkerhet

Att tala om energipolitik är ingen helt enkel uppgift. Beroende på vilka dimensioner av energifrågan som sätts i fokus kan diskussionerna handla om såväl tillväxtpolitik, miljömål, tekniska innovationer - och säkerhet. För att närma sig begreppet energisäkerhet krävs en förståelse av å ena sidan energisystemet, vad det är som ska säkras, och å andra sidan säkerhetspolitik, vilka strategier som fungerar bäst. Själva energisystemet präglas av en konstant förändring, bland annat genom 1970-talets oljekriser, ökad energikonsumtion bland industrialiserade länder, introducerandet av kärnkraft, politisk instabilitet i energiproducerande länder samt de senaste decenniernas klimatdrivna energiomställning. Inom säkerhetspolitiken har teorier om internationella relationer bidragit med en viktig bas för att visa på hur en framtid kan komma att präglas av exempelvis rivalitet och konflikt eller av samarbetsvilja och gemensamma ansträngningar för att upprätthålla ekonomisk stabilitet. Genom sitt fokus på rivalitet och de fossila bränslenas oundvikliga knapphet har energisäkerhet länge kommit att förklaras utifrån en neorealistisk diskurs, som dessutom förstärkts ytterligare genom att vi under det senaste decenniet, till följd av en krisbenägen global ekonomi, närmat oss ett tillstånd av "svag" globalisering där stater förvisso deltar i den internationella ekonomin men endast under förutsättning att det gynnar landets politiska, strategiska och ekonomiska intressen. Å andra sidan menar företrädare för den neoliberala skolan att diskussionen tenderar att bli alltför deterministisk och konfliktinriktad genom att exempelvis tekniska innovationer nekas en roll i studier av energisystemet. Sådana innovationer kan på sikt skapa substitut eller minska knappheten för olika energislag (genom exempelvis alternativa energikällor eller effektiviseringar) vilket innebär att energisäkerhet enklast förklaras utifrån tillgången på energi och köparnas vilja att betala ett marknadspris på varan. Definititonen av energisäkerhet, så som den har hanterats inom internationella relationer, har gått från att primärt handla om tillgången på en enskild energiresurs till att bli mer holistiskt och handla om energisårbarheter. Utifrån detta perspektiv handlar det inte bara om att en råvara ska finnas tillgänglig utan också att det finns en robust infrastruktur som möjliggör säker produktion, transport och distribution till användaren. Frågan blir dock hur en sådan vidgad syn kan struktureras för att inte området ska bli överväldigande och rentav tomt på innehåll. I denna debatt har Köpenhamnsskolan kommit att spela en stor roll som medlare mellan "traditionalister" och "vidgare". Detta har skett genom att å ena sidan skapa ett ramverk baserat på nivåer och sektorer och å andra sidan applicera idén om en subjektiv (aktörsberoende) säkerhetisering på teorier inom internationella relationer. Energisäkerhet måste förstås utifrån flera aspekter vilka kan betonas olika hårt. Det leder till att olika aktörer inom det internationella systemet kommer att anta delvis skilda strategier för att nå antingen trygg tillförselsäkerhet om man är importör eller trygg avkastning på energin om man är exportör. Att skapa en tillit i detta system är avgörande för en långsiktig utveckling, men en klyfta uppstår lätt mellan dels de aktörer som jobbar mot en ökad integration och globala marknader och dels de som isolationistiskt fokuserar på självförsörjning och bilaterala avtal. Denna rapport erbjuder en fördjupning i ett antal av dessa olika synsätt för att på så sätt nyansera bilden av energisäkerhet och de strategier som kan finnas till hands för att nå dit.