EU:s utrikestjänst – en utrikespolitisk aktör i förändring? Förväntningar och farhågor på det nya ledarskapet

Under 2014 har det skett ett antal stora förändringar inom EU. Vissa är av mer generell betydelse, såsom en ny sammansättning i Europaparlamentet eller tillsättningen av nya kommissionärer, medan andra reformer är av mer strukturell karaktär i syfte att stärka EU:s ställning inom olika politikområden, däribland EU:s strukturer för civil krishantering. Syftet med denna studie är dels att beskriva dessa strukturer, med särskilt fokus på civil krishantering inom GSFP (EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik), dels att belysa de utmaningar EU står inför på området och de förslag som presenterats under det gångna året. Inrättandet av utrikestjänsten (2010) innebar ett steg framåt vad gäller EU:s roll som en utrikespolitisk aktör och har haft betydelse för en mer samordnad europeisk krishantering, såväl civilt som militärt. Stora förhoppningar finns nu på den nytillträdda höga representanten (tillika vice ordförande i kommissionen), Frederica Mogherini, att visa ett tydligt ledarskap inom utrikestjänsten. I studien konstateras emellertid att medlemsstaterna fortfarande är ovilliga att överlåta mer ansvar till EU och att det än idag, fyra år senare, kvarstår en hel del arbete för att få de nya strukturerna på plats och för att undvika konkurrens och dubbelarbete mellan likartade funktioner. Detta gäller för det första inom utrikestjänsten, där visst fokus i studien läggs på planering och genomförande av GSFP-insatser och relationerna mellan de två funktionerna CPCC och CMPD. Det gäller för det andra relationen mellan utrikestjänsten och andra aktörer inom EU, där visst fokus läggs på relationen till direktoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (DG ECHO) inom kommissionen. Avslutningsvis sker en diskussion om möjligheterna till en samlad ansats (Comprehensive Approach) och i vilken grad detta relaterar till bristen på en övergripande säkerhetsstrategi för unionen som helhet.