Västlig militär förmåga. En analys av Nordeuropa 2017

Det stora militära hotet mot västlig säkerhet i Europa utgörs av Ryssland. Det står klart genom ryska stormaktsintressen, återupprustning av landets väpnade styrkor och aggressivt uppträdande mot länder i dess närhet de senaste åren. Övriga europiska länder vidtar enskilt och gemensamt, inom bl.a. Nato och EU, en rad åtgärder för att stärka försvarsförmågan. Denna studie bidrar till en samlad bild av de militärstrategiska förhållandena i Nordeuropa, genom att analysera västländernas militära närvaro och förmåga i Sveriges närområde. En analys av västländernas säkerhets- och försvarspolitik och deras försvarsmakter gör det möjligt att dra slutsatser om kvantitet, kvalitet och tillgänglighet avseende militär förmåga. För att fördjupa bedömningarna av västlig militär förmåga i närområdet är det vidare nödvändigt att pröva den i olika situationer. I studien gjordes detta genom ett operativt spel som omfattade ett allvarligt hot mot de baltiska staterna. Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta. I studien konstateras att den västliga förmågan i Sveriges närområde kommer att vara mycket begränsad de första dagarna och veckorna efter att motåtgärder börjar vidtas. Det gäller framförallt markstridskrafter, men även sjö- och luftstridskrafter. Inom en vecka bedöms västsidan ha 25-40 markstridsbataljoner, 25-35 ytstridsfartyg och 15-20 stridsflygdivisioner tillgängliga. Sannolikheten är dessutom hög för utfall i nedre delen av dessa intervall och stor variation i kvalitet mellan förbanden. Efterhand kommer Natos styrketillväxt att leda till ett övertag gentemot Ryssland, framförallt vad gäller förmåga till sjö- och luftstrid - däremot knappast när det gäller gemensam strid och, i närområdet, markstrid. Tillgången på manöverförband, men i ännu högre utsträckning lednings- och stödförband, kommer att vara gränssättande. Ofördelaktiga kvantitativa styrkeförhållanden för västsidan uppvägs vidare inte av högre kvalitet. Det är snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare. Omställningen till kollektivt försvar i västländerna har bara börjat. Riktningen är tydlig, men samtidigt präglas reformeringen av viss ambivalens och olika hastighet i länderna. Det finns dessutom andra hot, framförallt terrorism, och regionala säkerhetspolitiska intressen som konkurrerar om uppmärksamheten. Militärutgifterna har vänt uppåt i berörda länder, men utgifterna ökar markant endast i Norge, de baltiska länderna och Polen. Det samlade reformutrymmet är därmed begränsat. Samtliga länder har, från olika nivåer, ett stort behov av att utveckla sina militära förmågor för försvarsuppgiften. De förbättringar som behövs tar dessutom tid att genomföra även om det finns resurser... (se fortsättning i rapporten).