From Tartous to Tobruk: The Return of Russian Sea Power in the Eastern Mediterranean

Författare:

  • Jonas Kjellén
  • Aron Lund

Publiceringsdatum: 2022-02-11

Rapportnummer: FOI-R--5239--SE

Sidor: 120

Skriven på: Engelska

Forskningsområde:

  • Säkerhetspolitik

Nyckelord:

  • Cypern
  • Egypten
  • EMGF
  • Grekland
  • havsrätt
  • Hmeymim
  • Israel
  • Libanon
  • Libyen
  • marinstridskrafter
  • maritim säkerhet
  • Medelhavet
  • Montreuxkonventionen
  • Palestina
  • Ryssland
  • Suezkanalen
  • Syrien
  • Tartous
  • Turkiet
  • UNCLOS

Sammanfattning

Interventionen i Syrien 2015 inledde en ny era i Rysslands militära engagemang i östra Medelhavet. Fram till dess hade den ryska marinen under en längre tid gradvis ökat sin närvaro i regionen, för att 2013 skapa ett fartygsförband underställt Svartahavsflottan med permanent basering i Medelhavet. Likheten med Sovjetunionens motsvarighet, 5. Medelhavseskadern 1967-92, är slående och sannolikt avsiktlig, då den marina närvaron var central för Moskvas förmåga att värna sina intressen i regionen. Sedan dess har östra Medelhavsregionen emellertid förändrats avsevärt. Dess betydelse för världshandeln har ökat, medan nya energifyndigheter tilldrar sig internationellt intresse. Samtidigt spelar regionala stater nu en mer självständig roll i ett område präglat av såväl gamla som nya problem, från Cypern till de arabisk-israeliska konflikterna och krigen i Syrien och Libyen. Under 2010-talet har regionen polariserats mellan Turkiet och tre andra nyckelaktörer - Grekland, Israel och Egypten - vilket bidragit till nya allianser och marin kapprustning. Genom sin permanenta marina närvaro kan Moskva utöva inflytande i en viktig och konflikttyngd region stadd i snabb förändring, vilket framstår som det troliga huvudsyftet. I detta skiljer sig de ryska motiven från Sovjetmarinens huvudambition, att möta USA/NATO. På längre sikt framstår en fortsatt rysk expansion mot Indiska oceanen som sannolik.